Sociala rabatter

Mini avbryter andra men är varken medveten om att hon gör det, eller att det gör andra irriterade.

Mella avbryter också andra. Hon märker att de blir irriterade, men förstår inte varför. Hon förstår inte att det beror på att hon avbryter. Hon blir orolig av att andra plötsligt och oförutsägbart blir irriterade på henne. Ibland blir hon arg tillbaka för att de andra utan anledning bara beter sig otrevligt utan anledning.

Max säger att han tycker det är svårt att veta när det är hans tur att prata. Han säger att han därför oftast inte säger något i exempelvis en diskussion i klassrummet.

Polarn har lätt att bedöma när det är hennes tur att säga något och avbryter sällan. 

Vi föreställer oss för en stund att det de här barnen gör, är att de så att säga navigerar socialt. Deras olika förutsättningar gör att det går mer eller mindre friktionsfritt. På olika sätt trampar de i den sociala rabatten:

Mini navigerar i mörkret och märker inte var hon går eller om hon trampar ner blommorna i rabatten. 

Mella navigerar i mörkret och går in i saker och gör sig illa. Hon trampar ner rabatten och sticker sig på taggarna.

Max navigerar i mörkret och vet om att det finns hinder som han inte kan förutse. Han har upptäckt skyltar som visar rätt väg men skyltarna är på fel språk så han förstår dem inte och kan därför inte använda sig av dem. Han börjar undvika att alls gå.

Polarn navigerar i ljuset. Hon kan se att hindren finns och var de finns och navigerar därför rätt bra utan skyltar.

Vi kan inte ändra det faktum att Mini, Mella och Max navigerar i mörkret. Deras NPF gör att de har andra förutsättningar än Polarn, som inte har NPF. Det vi kan göra är att ge Mini, Mella och Max så bra verktyg som möjligt för att kunna navigera, trots att inte allt är tydligt av sig självt som för Polarn. 

Nu är det lätt att tro att om man delar ut ett riktigt bra verktyg kommer det att fungera för alla de här tre barnen. Men de har inte enbart NPF utan är också tre olika personligheter och med tre olika varianter av medvetenhet om hur deras förutsättningar faktiskt ser ut.

Det gör att verktygen också måste se olika ut. Åtminstone ett tag.

Om vi till exempel översätter skyltarna till rätt språk så kommer Max att kunna navigera rätt bra. Mella däremot kommer att fortsätta att gå in i saker eftersom hon ännu inte ens vet om att skyltarna finns. Det hjälper inte att översätta skyltarna om de är dolda i mörkret.

För Mellas del handlar det alltså också om att göra henne uppmärksam på att det ens finns skyltar. Men om vi gör Mini uppmärksam på att det finns skyltar som visar vägen kommer det inte att hjälpa henne ett dugg. Hon ser inget problem med att promenera omkring i mörkret för hon har inte gått in i något utan tycker att det går alldeles utmärkt. Det är vi som fått rabatten nedtrampad när hon traskat rakt igenom den som tycker att det är ett problem.

För Minis del handlar det alltså om att göra henne uppmärksam på att det är ett problem för andra. Det behöver göras på ett snyggt sätt annars riskerar vi att hon inte ser kopplingen. Då blir hon, som Mella, orolig eller arg för att andra är dumma. Vi kan utgöra ett lite lagom mjukt hinder för Mini så att hon blir varse att det finns något där utan att hon gör illa sig.

I det här fallet kan de mjuka hindren för Mini t.ex. vara att säga “Hoppsan, nu råkade du prata samtidigt som mig. Då hör vi inte varandra”. 

Att belysa skyltarna åt Mella kan t.ex. vara att förklara att det är när hon pratar samtidigt som någon annan som de blir irriterade för att de inte får prata klart då.

Att översätta skyltarna åt Max kan t.ex. vara att använda sig av ett tecken eller en fras när man har pratat klart så att han vet när det är hans tur att säga något eftersom han inte kan tyda det på de osynliga sociala signalerna.

Det kan hända att detta räcker men det kan också bli aktuellt att så småningom gå vidare till nästa steg. För Mellas del t.ex. kanske det är så att när hon väl har förstått att det hänger ihop att hon avbryter och andra blir irriterade, så kanske hon först då kan vara hjälpt av ett tecken eller en fras för att veta när det är hennes tur. 

De vanligaste felen vi gör när vi möter barn som Mini, Mella och Max är att förvänta oss att de inte behöver några särskilda verktyg, som Polarn, eller att förvänta oss att om vi bara ger dem ett visst verktyg så kommer det att lösa sig, som för Max. Vi missar var barnet befinner sig i sin egen process. Det är en utmaning att möta Mella och Mini eftersom de har uppenbara svårigheter men samtidigt inte själva riktigt förstår att de har dem. Men att ha svårt att ta andras perspektiv och svårt att se hur saker hänger ihop är också vanliga delar av NPF. Att belysa skyltarna så att de blir synliga för Mella, eller att utgöra ett lagom mjukt hinder för Mini är lika viktiga delar av att stötta. Vi måste helt enkelt först skapa förutsättningarna att ens kunna använda de verktyg vi tillhandahåller. Annars kan de bli verkningslösa.