Blogg

23.04.2019 13:36

Vardagen är full av övergångar mellan olika aktiviteter som t.ex. sova-vakna, leka-äta, spela-avsluta, vara hemma-åka iväg o.s.v. Varje sådan här övergång innehåller en ganska besvärlig mental tröskel för Mini som hon måste ta sig över. Hennes NPF gör att hon har svårare att ta sig över dessa trösklar än t.ex. Polarn, som inte har NPF.

 

För människor som har svårt att gå, som går med rollator eller sitter i rullstol finns det något som heter “Tröskelramper”. Det är en sorts miniramp som leder upp till tröskeln och sedan ned igen på andra sidan. En del av dem lägger man över hela tröskeln och en del består av två kilar i gummi som man lägger på vardera sidan om tröskeln.

Helt friktionsfritt blir det inte. Men det blir bra mycket lättare att ta sig över tröskeln.

 

Mini behöver mentala tröskelramper.

 

En person med rollator vill inte gärna chansa på att försöka ta sig över en hög tröskel eftersom det kan leda till ett ganska illa fall. På samma sätt har Mini ett motstånd mot att ta sig över sin mentala tröskel. För personen med rollator förstår vi att det behövs en tröskelramp, men gör vi det i lika stor utsträckning när det gäller Mini?

I många fall försöker vi forcera Mini över tröskeln med ett mentalt, ganska illa fall, som resultat. Somliga lägger dit några brädor på måfå och tycker att det räcker, utan att varken ha tagit reda på hur Minis begränsning ser ut, eller hur hög tröskeln egentligen är. Mini stapplar över, dörren stängs och på andra sidan kommer fallet. Personen som lade ut brädorna ser det aldrig.

 

Ramper för fysiska trösklar är ofta av aluminium eller gummi,

Ramper för mentala trösklar är ofta av lyhördhet, tålamod och kreativitet.

 

Som när lovet är slut och skolan skall börja. Då kan tröskelrampen upp vara att kasta vattenballonger mot en klippa för att få ur sig ilskan och sedan mysa på uteplatsen ända till sovdags. Tröskelrampen på andra sidan kan vara att bli väckt av en jordgubbe i munnen och hämtad på cykel. Allt som funkar är bra och varje tröskel har sin egen, specialkonstruerade ramp.

 

Föräldrar till barn med npf måste ofta vara väldigt lyhörda, kreativa och tålmodiga. Framför allt när det kommer till skolgång. Därför är det så extra olyckligt med alla dessa föräldrar till barn med ofrivillig skolfrånvaro som får höra att de "måste få barnet till skolan" eller blir kritiserade och anmälda för att de inte lyckas. Få föräldrar gör så mycket för att få sina barn till skolan som föräldrar till barn med npf. När det inte går längre så går det verkligen inte. Då kan man vara säker på att föräldrarna har gjort allt och att problemet faktiskt ligger i skolan.

15.04.2019 20:34

Oftast pratar vi om att vara lågaffektiv, och att använda oss av ett lågaffektivt bemötande, när barnet är i affekt. Inte sällan handlar det om utbrott, oro, ångest eller utagerande beteende av olika slag. Men något som många av oss upplever, och som sällan nämns, är vikten av att även vara lågaffektiv när barnet inte är i affekt. Och när det inte alls är ett utbrott på gång utan tvärtom något fantastiskt just har hänt.

Kanske har Mini inte lekt med en kompis på fyra år och kommer hem och säger som den självklaraste sak i världen att hon skall följa med Polarn hem i morgon.

Kanske äter inte Max någonting annat än fyrkantiga bitar av ananas, och tar plötsligt för sig av korv och makaroner, och äter upp hela portionen.

Kanske försöker Mella alltid smälta in i mängden och undvika att sticka ut och ringer en dag hem och säger att hon sade till läraren att hon faktiskt inte kan koncentrera sig i klassrummet och att hon har rätt att få använda hörselskydd.

Plötsligt händer det - liksom - Miljardvinsten i NPF-vardagen.

Och barnet är sådär obrytt med en ton i rösten som får det hela att låta som om det var något som sker varje dag. 
Morsan håller på att sätta kaffet i vrångstrupen och vill bara skrika av glädje, hoppa omkring som en galen chimpans och tokdansa.

Men hon lägger band på sig. 

Lagom glad bekräftar hon det hon just fått höra, för att inte trissa upp situationen.

Inuti hoppar chimnpansen och jublar.

10.02.2019 23:18

Mini har ingen som helst motivation att lära sig för lärandets skull. Morsan vet att Mini växer inombords av att kunna saker, men hon har inget intresse av att göra jobbet för att lära sig. Multiplikation är inget undantag. Alla försök att locka Mini till att lära sig multiplikationstabellerna misslyckas.

Det är lätt att låta sig lockas att använda sig av belöningar. "När du har räknat den här sidan får du en bit choklad". Men belöningar måste vara kopplade till själva handlingen - annars blir kunskapen snart urholkad. Det bästa vore därför att hitta något som Mini kan använda multiplikation till för att det skall bli meningsfullt för henne att lära sig det. Kruxet för Mini är att även om Morsan hittar detta, är det för långt fram för att Mini skall se kopplingen. Hon behöver känna poängen direkt för att ens börja lära sig. Därför uppfinner Morsan kinapuffsmetoden.

Morsan plockar fram multiplikationsmemoryt som hon köpte för sju år sedan till storasyster. Hon visar Mini spelet och säger:

"Det här spelet skall du och jag spela så småningom. Men för att vi skall kunna spela det måste vi först äta en väldig massa kinapuffar".

Mini ser förbryllad ut. Men också väldigt nyfiken. Hon gillar spel, hon gillar att göra något ihop med Morsan och hon gillar kinapuffar.

Morsan tar fram en stor påse kinapuffar och väljer ut några av korten från multiplikationsmemoryt. Hon väljer de lägsta talen ur tvåans och femmans tabell. Memoryt går ut på att man parar ihop ett tal med ett svar, t.ex. kortet 2+2 med kortet =4. Hon lägger upp kortet som det står 1+2 på, på bordet och en liten hög med två kinapuffar i. En hög med kinapuffar blir hur måga kinapuffar totalt? Mini svarar snabbt "två". "Bra" säger Morsan och lägger dit kortet med svaret =2 på. "Varsågod och ät upp dem". Korten är fiffigt utformade på så sätt att varje tabell har en egen färg. Morsan räknar med att när Mini får äta upp puffarna när hon lyckas räkna ut hur många de är får hon en tillräckligt omedelbar effekt av sitt räknande och blir motiverad nog att lära sig mer. När hon väl kan lite mer kommer hon att bli peppad av att hon känner sig duktig. Där någonstans kan det vara läge att presentera något som Mini kan använda multiplikationen till, som hon själv värderar högt, så att kunskapen blir meningsfull för henne. Att morsan lägger fram talen och svaret synligt är väl genomtänkt. Även att hon säger både talet och svaret högt. Ju fler sätt som Mini får talen upprepade för sig på, desto större chans är det att hon känner igen dem bättre sedan - även utan kinapuffar.

Mini fattar snabbt. Hon räknar för fullt.

“5x2” motsvaras av fem högar med två kinapuffar i varje. Så håller de på.

“Det här var roligt!” utbrister Mini. Hon börjar samla puffarna i en hög. När högen är ganska stor och alla de utvalda talen färdigräknade säger Morsan: “Nu kan du spela memory med de här korten!” Mini blir jätteglad. “Kan vi spela nu?” säger hon. Och så spelar de, och äter kinapuffar. När Morsan märker att Minis ork börjar ta slut låter hon bli att försöka få Mini att räkna mer. I stället upprepar hon talen på korten och talar om svaren. På så sätt hör Mini dem och får dem upprepade för sig. Efter ett tag känner hon igen några. “Fem gånger fem är tjugofem!” ropar hon och vänder upp rätt kort som hon memorerat platsen på. “Jaaaaaaa jag fick ett par!!!” Självklart vinner Mini.

 

 

06.10.2018 23:51

"När kraven överstiger förmågan kan ett problemskapande beteende uppstå."

Så brukar vi säga om barnen som kastar saker, skriker och slåss. Kanske är de överbelastade. Kanske har de en uppgift framför sig som de inte förstår och inte vet hur de skall ta sig an. Kanske är de stressade. 

Det här gäller även för föräldrarna. Det här gäller även alla anhöriga. Alla människor.

När Morsan kantrar känslomässigt och skriker åt Mini för att hon ritat med oljekritor på dörren har kanske kravet överstigit Morsans förmåga. Kanske är hon överbelastad? Kanske har hon en uppgift som hon inte förstår och inte vet hur hon skall ta sig an? Kanske är hon stressad?

Idag, den sjätte oktober är det nationella anhörigdagen. Var snäll mot dig själv. Ge dig själv samma förståelse som du varje dag, varje minut, varje sekund kämpar så för att ge ditt barn, din syster, ditt barnbarn, din partner.

 

Tack till Elin Redvall för inspirationen! <3

02.03.2018 11:53

Livet med npf i familjen...
Jag sitter i snön ute på gården. Det är 6 minus och blåser. Jag har precis kommit från jobbet men hann inte in. Min väska ligger bredvid mig. Mini sitter en bit bort. Hon ritar upp gränser i snön för var hennes nya hem börjar och slutar. Hon har nämligen bestämt sig för att flytta ut i snön. "Där finns inga kompisar och då kan jag inte bli besviken. Där finns ingen familj som kan tvinga mig att gå till skolan". Jag vet att om jag bara sitter där med henne så kommer det att infinna sig ett läge där jag kan hitta en ingång till att få med mig henne in. Att jag ens får sitta där så nära henne beror på att jag respekterade hennes beslut att flytta och sedan frågade snällt om jag fick komma och hälsa på. 
Folk går förbi. De är på väg hem från jobbet. De tittar på oss och ler. De ser förmodligen en bra mamma som tar sig tid att leka med sitt barn som är lyckligt över snön. Om de visste... om de bara visste...
Det hörs frasande av steg bakom mig i snön. Sambon kommer i bara tofflor och med två muggar rykande varm choklad i händerna, ställer tyst ner dem i snön och går in.
Vi vet hur vi behöver göra. Vi har tränat i många år. Men vi är så osynliga. Vår kamp är så osynlig...
Fler leende människor hinner gå förbi, jag tappar känseln i tårna och det har börjat mörkna innan det där tillfället tillslut infinner sig. Precis när humorn har fått lite plats och jag har låtit henne kasta snö på mig tills den rinner smält innanför mina kläder. Då frågar jag om inte hon vill hälsa på hemma hos mig lite också, nu när jag har hälsat på henne. Det vill hon! Vi går in tillsammans och bestämmer att i kväll får hon sova över hos mig. ;)

01.02.2018 14:50

Kära följare!

För ett tag sedan hörde en vän av sig och undrade ifall jag kände till några danskurser i Göteborgsområdet som var specifikt anpassade för barn med NPF. Vännen äger en dansskola och hade fått frågan flera gånger från föräldrar. Det finns verksamhet för barn med blandade funktionsvariationer i Göteborg. Men specifikt för just barn med NPF? 
En idé var född.

Jag är utbildad danspedagog och arbetade i många år med att undervisa i dans innan jag blev behandlingspedagog och bytte bana. Faktum är att det var just alla mina möten med barn och ungdomar med särskilda behov som gjorde att jag ville vidare.

Sagt och gjort. Jag har kunskaperna och vännen har dansskolan. FLEX dansgrupper har blivit till!

Eftersom detta är en väldigt specifik verksamhet kommer den att formas efter hur intresset ser ut. Vi gör det tillsammans! Alla som vill skall få möjlighet att dansa!

Gå in på www.flexdansgrupper.webnode.se och läs mer!

25.01.2018 21:02

Med anledning av artikeln på Gillberg centrums blogg...

Du hittar artikeln HÄR

01.09.2017 10:31

Hejdå nu går mamma! 
Har du hört repliken förr? Har du kanske till och med sagt den själv till ditt barn? Innan jag fick barn lovade jag mig själv att jag aldrig någonsin skulle göra det. Man har sina ömma punkter. Detta var en av mina. Jag förstod inte hur man som vuxen kan använda sig av barnets rädsla för att bli lämnad ensam utan sin förälder, för att få barnet att göra något. Jag tänkte att då är det bättre att ta barnet under armen, även om barnet skriker, och gå hem. Det var innan jag fick barn som sagt. När jag väl fick barn insåg jag att man som förälder kan känna sig oerhört trött, vanmäktig och till och med barnsligt tjurig. Man gör alla möjliga dumheter. Jag har såklart en lång inre lista på sådana. Men jag höll faktiskt mitt löfte att inte lockas att använda mig av just den här "Hejdå-nu-går-mamma"-grejen. 

 

När jag då och då trasslar in mig i det där läget av vanmakt och tjurighet händer det fortfarande att jag gör dumheter som att hota med utebliven glass. Men jag är aldrig stolt över mig själv, varken just då eller efteråt. Jag brukar prata med barnet om det efteråt och säga att det var dumt av mig. Jag tror inte på straff. Varken för barn med NPF eller utan. Nu kommer förstås diskussionen om straff kontra konsekvenser att blomma upp igen så jag skall förtydliga hur JAG ser på skillnaden. Straff är för mig sådant som inte är en automatisk, logisk fortsättning på ett agerande. Ett exempel är om jag kastar ett glas i golvet. Då går det sönder och jag har inte kvar det glaset. Det är en konsekvens. Eller om jag ser på TV alldeles för länge på morgonen. Då kommer jag försent och lektionen har börjat. Det är också en konsekvens. Men om jag kastar ett glas i golvet så att det går sönder och därför inte får någon glass - då är det ett straff. Straff är ett obehagligt ord så man vill gärna KALLA det för konsekvens men det gör det inte mindre till ett straff. En av mina egna privata Minisar sade själv en gång att straff är när någon har hittat på en konsekvens och en konsekvens är när den bara händer av sig själv. Jag tycker att hon har fångat det väldigt bra, åtta år gammal. Så även om vi vuxna kallar straff för konsekvenser så vet barnen ofta smärtsamt väl skillnaden. Vad 17 har glassen med det krossade glaset att göra?

Ju yngre barn - desto svårare att begripa detta är det. Och har barnet NPF kanske det aldrig gör det. Det här behöver vi förhålla oss till. Är det dessutom så att det barnet gjort är i affekt orsakad av att vi inte har förberett eller anpassat miljön tillräckligt - ja då är ju straffet ännu mindre effektivt. Det är som att straffa hunden för att den kissar på golvet när vi inte har tagit ut den på 24 timmar.

Hur som helst. Vi föräldrar är bara människor. Vi gör fel. Så vi hotar om utebliven glass och en del av oss säger “Hejdå nu går mamma” när barnet inte följer med på tjugofemte tillsägelsen för att det är mycket intressantare just då med en förbipasserande katt. Kanske gör vi det litegrand också för att vi tycker att det är så pinsamt att ha publik och vi vill visa att vi har kontroll på situationen. Och det är inget som någon reagerar på. Folk passerar situationen utan att höja på det minsta lilla ögonbryn trots att vi just har uppträtt både opedagogiskt och barnsligt tjurigt mitt ute på en offentlig plats. Det är liksom okej att hota och använda sig av barnets separationsångest bara sådär. Jag vill gärna tro att detta beror på att folk faktiskt förstår hur svårt det kan vara att vara förälder och att vi alla gör dumheter men är rätt bra föräldrar när det väl kommer till kritan. Men…

 

Men så händer det att ett barn totalt låser sig. Och det händer att föräldern är ganska luttrad, rätt så slutkörd men van vid värre och tål situationen ganska bra. Det händer att föräldern helt enkelt prioriterar barnet och sig själv framför att hålla masken inför publiken. Det händer att föräldern hanterar situationen genom att ta det lugnt, ge tid, agera lågaffektivt och bekräfta barnets känslor. DÅ!

Då plötsligt stannar världen. Människor vänder sig om, stannar och bara stirrar, mumlar, viskar och till och med går fram och kommenterar. “Hallå där vad håller du PÅ med egentligen!?” säger kanske en farbror och ställer ner dokumentportföljen. Plötsligt är situationen med barnet och föräldern en händelse som berör alla runtomkring.

Ett barn som protesterar och en mamma som har satt sig ned i lugn och ro på marken intill och säger “Jag ser att du är jättearg nu gumman”. Vad i hela friden ÄR det som HÄNDER!? Varför GÖR hon ingenting!!!???

En del anser att hon ignorerar barnet. Hon borde förstås trösta!

En del anser att hon curlar barnet. Hon borde förstås ta barnet under armen och gå. (Eller kanske säga “Hejdå nu går mamma” ? )

En del anser att hon är för snäll. Hon borde förstås säga åt barnet.

En del anser att hon är för hård. Hon borde förstås inte säga att hon ser att barnet är upprört utan göra barnet till viljes. Kanske slår hon barnet när de kommer hem? Det kanske är därför barnet protesterar och inte följer med?

Så där håller det på.

 

Det är då jag börjar undra om det verkligen är för att folk förstår att det är tufft att vara förälder och att man gör sina misstag, som de bara passerar en utebliven-glass-hotande förälder. Och det skrämmer mig att tänka att det kanske faktiskt är så att riktigt många människor tycker att det är okej att hota med att lämna barnet ensamt - men inte okej att bekräfta barnets känslor.

 

Med det här sagt menar jag inte att jag anser att folk borde stanna och komma med en massa åsikter till den utebliven-glass-hotande föräldern. Det jag menar är att jag tycker att det är ett beklämmande fenomen att man generellt inte reagerar på sådant men reagerar på det lågaffektiva bemötandet och bekräftandet så oerhört ofta. Vi är många som kan vittna om att det är såhär. Vad säger det om oss?

29.08.2017 13:02

Ibland är det så förtvivlat svårt att få omgivningen att se vad man håller på med. Man trampar och trampar febrilt för att hålla näsan över vattenytan men det enda de ser är en person som stampar och hytter med näven för att få fördelar och förmåner....

 

05.02.2017 00:37

Morsan och Mini skall måla.

Men morsan har glömt var hon lagt målarfärgerna.

När de hittar färgerna har de torkat in.

Sen visar det sig att de har slut på ritpapper.

 

Exakt samma händelser kan leda till två helt olika scenarier beroende på var Mini uppfattar att Morsans fokus ligger. Hindren som de båda möter kan antingen uppfattas ligga mellan dem båda eller framför dem båda. Antingen är de två personer med olika agenda eller två personer med samma agenda och Mini är vanligtvis mycket duktig på att uppfatta den här typen av signaler, även när de är subtila. Det är stor skillnad på att möta hinder tillsammans och att möta hinder emellan varandra. Här följer två scenarier med exempel på båda varianter:

 

Hindren råkar hamna emellan dem båda:

Morsan och Mini skall måla.

Mini är redo direkt. NU vill hon måla.

Men morsan har glömt var hon lagt målarfärgerna. Hon blir trött och säger att hon inte vet var de är. Morsan letar och letar. Hon suckar och säger att de kanske får ta pennor i stället.

Mini blir rastlös och orolig. Hon klättrar omkring på stolen. Hon vill inte måla med pennor! Hon vill måla med målarfärgerna. NU!

Till slut hittar Morsan färgerna. DÄR är de. Mini blir glad. Äntligen kan de måla.

Men färgerna har torkat in. De är helt, helt torra.

Morsan tittar på dem.

“Nej de här är helt intorkade Mini de kan vi inte måla med” säger hon.

Mini börjar gråta.

“Men jag viiiiill måla, jag viiiiiilll!!!!!!!”

Morsan suckar.

“Ja men snälla Mini de är ju helt torra. Jag kan inte trolla. Vi kan väl ta pennorna i stället? Eller så försöker vi hälla lite vatten i färgerna?”

Mini vräker ner alla pennorna på golvet så de flyger åt alla håll.

“Jag vill inte ha de dumma pennorna jag HATAR pennor!” skriker Mini.

Morsan suckar.

Till slut har Mini lugnat sig något.

“Skall vi försöka hälla lite vatten i dem?” frågar Morsan.

“Okej” säger Mini lite moloket och tar en burk och häller i lite vatten.

Färgen blir ganska tunn och rinnig.

“Det här går inte att måla med! Det är ju bara som vatten!!!!” skriker Mini. “Ååååååååh nu är allting förstöööööööööööört!!!! Du måste köpa nya färger NUUUUUUUUU”

“Mini jag kan inte köpa nya målarfärger precis nu. Om det skall vara såhär så är det ju ingen idé att vi målar alls. Antingen använder vi det vi har eller så får vi göra något annat”. Morsan låter ganska bestämd.

Mini sparkar Morsan på smalbenet.

“Du är DUM jag HATAR dig!!!”

Det tar en stund innan hon lugnar sig den här gången. Till slut tar hon några av pennorna i alla fall. Då visar det sig att de har slut på ritpapper.

“Åh nej” säger Morsan. “Nu har vi slut på papper också. Nej nu orkar jag inte mer.”

Mini gråter.

Morsan hittar till sist två ynka ritpapper och säger att Mini förstås får båda. Men Mini river sönder pappren och slänger dem på golvet.

Hon vill inte rita alls längre. Hon går in på sitt rum, smäller igen dörren och gråter.

Morsan sitter kvar i köket. Hon är trött och slut och lutar huvudet i händerna.

 

I det här fallet uttrycker Morsan mer trötthet över motgångarna. Hon verkar inte så besviken själv utan mer mån om att lösa det för Minis skull. Mini vacklar då direkt och blir rastlös och orolig. Hon reagerar på Morsans ganska omedelbara försök att ändra planerna. Morsan verkar inte lika angelägen som Mini. Mini får inte tag i sina resurser och reagerar kraftigt både på att saker inte blir som tänkt och på Morsans ändring av planerna. Nu är “snöbollen i rullning” och Mini uppfattar Morsans reaktioner som att hon egentligen helst vill slippa. Mini riktar sin frustration och besvikelse mot Morsan och vill inte längre vara med henne.

Hindren ligger framför dem båda tillsammans:

Morsan och Mini skall måla.

Mini är redo direkt. NU vill hon måla!

Men morsan har glömt var hon lagt målarfärgerna. Hon blir alldeles till sig och letar och letar som en besatt.

“Men var har jag lagt dem? Vi MÅSTE ha färgerna! Vi skall ju MÅLA!”

Mini väntar först tålmodigt. Sedan reser hon sig upp och hjälper Morsan att leta.

“Det gör inget Morsan, vi hittar dem!” säger hon.

Till slut hittar Morsan dem. Hon blir så glad att hon hoppar. Mini tittar storögt på henne. Men färgerna har torkat in. De är helt, helt torra. Morsan tappar modet igen.

“Åh neeej!”

Mini tar en burk och går till vattenkranen.

“Vi löser det Morsan! Det är bara att hälla vatten i dem!”

Mini häller vatten i alla burkarna. Färgen blir ganska tunn och rinnig. Men nu skall de i alla fall måla! Då visar det sig att de har slut på ritpapper. Morsan är lika bestört som Mini. Inga papper!? Men vad skall de nu ta sig till!? Morsan hittar till sist två ynka ritpapper och säger att Mini förstås får båda. Men Mini säger att de skall dela lika! Klart de skall ha varsitt! Annars kan de ju inte måla tillsammans och då är det ju inte lika roligt!

Sen målar Morsan och Mini. De pratar om färger och former och skapar varsin fin tavla.

 

I det här fallet uttrycker Morsan en egen besvikelse över att det inte blir som det var tänkt. Hon visar tydligt en önskan om att få måla genom att bli bestört över motgångarna och jätteglad när saker löser sig. Mini känner att Morsan själv vill detta. Det väcker hennes lust att lösa problemen, hjälpa Morsan och ge henne hopp om att det skall bli bra. Mini får också tillgång till sina marginaler här och står ut med att de stöter på motgångar och att det inte riktigt blir som det var tänkt. Mini prioriterar gemenskapen med Morsan.


 

Det här är naturligtvis ingenting som är “hugget i sten”. Självklart kan Mini reagera kraftfullt hur engagerad Morsan än är. Och visst kan Mini ha en bra dag och ha tålamod även när Morsan inte är superengagerad i det som skall göras! Dessutom är det definitivt inte lätt att vara engagerad i allt man tar sig för - särskilt inte när man är en trött, och ofta alldeles överbelastad förälder. Min poäng är INTE att det är förälderns engagemang som brister och att det är därför barnen inte tål motgångar - att om vi bara är engagerade i det vi gör så klarar de allt galant. Absolut INTE. Dessutom går det inte att fejka engagemang. Minisar känner direkt om det är äkta eller ej.

Se detta i stället som en studie i varför det plötsligt ibland bara går så bra. Se det som en tankeväckare, att fundera på vilka saker som ni gör tillsammans som du faktiskt verkligen tycker om att göra. Inte bara för att du gör det med ditt barn utan för att DU faktiskt tycker om att göra just det där!

Nästa gång när ni stöter på hinder, oavsett i vilken typ av situation, fundera på om hindren har råkat hamna emellan er, eller om de ligger framför er tillsammans. Om de har råkat hamna emelllan er - fundera på vad du kan göra för att hamna på rätt sida!

 
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Kontakt

Välkommen med ditt mail! lina@kaosteknik.se